Lilla Norrlänning

Minus 15 grader bekommer inte den här lille mannen alls.

Gillar brasan!

Barnvagn?

Det här med att boa och shoppa som obligatorisk förberedelse inför förlossning är lite så där tycker jag. Man är väl aldrig så obeslutsam, vimsig och labil som när man är gravid. Eller det kanske bara är jag? Minsta lilla beslut är supersvårt tycker jag och jag ändrar mig tusen gånger. Ganska många beslut försöker jag skicka över på Loe som inte alls är nöjd med det, andra skickar jag på framtiden.

Som det här med barnvagn. Gubblas sitter aldrig i vagn, han går eller åker pulka så är det någon mening med syskonvagn egentligen? Kanske ska vi skjutsa runt Ville i Neos gamla skruttibangbangvagn? Men den är ju så risig och svårkörd... Fast jag vet inte ens om vi kommer kunna gå ut i början, det kanske blir en köldknäpp som förra året med minus 30 hela januari och februari. Och sedan drar vi förhoppningsvis till Spanien. Kanske bättre att köpa en där då? Eller? Suck. Jag tänker på det sen.

Craving

Igår åt vi svamp med teryiakysås. Har ätit det många gånger förut, men gudars vad orimligt gott det var nu. Väntar på att älsklingen ska komma hem från stan och hoppas han köpt flera kilo svamp. Jag vill aldrig äta något annat igen.

Små ting

I grannbyn finns en pytteliten badhall och eftersom vi fortfarande inte har dusch hemma så var det ju ett ypperligt tillfälle att ta sig dit. Vi har inte varit på badhus med Neo sedan babysim förra vintern. Det var succé. Även jag och Loe hade superkul. Det är så förundrande hur så små saker kan vara så roliga och spännande när man har lillkillen med sig.

Loe lägger klinkers på golvet i badrummet nu. Hoppas att det blir klart så att röris kan komma och sätta in toaletten i morgon. Det är ingen höjdare att springa för trapporna på natten för toalettbesöken som nu ökar i frekvens.

Vattenläcka

Jaha, joho. Det var väl inte helt oväntat om jag ska vara ärlig. Lite olägligt däremot. Men när kommer en vattenläcka lämpligt å andra sidan?

Vi hade röris här förraförra veckan för äntligen få in den mycket efterlängtade varmvattenberedaren och en snabb dusch hann jag med innan vattenläckan var ett faktum. Tydligen var duschavloppet felmonterat sedan 80-talet, men eftersom trycket i duschen varit så dåligt har det inte forsat över som nu när det blev lite tryck. När snickaren bröt upp golvet/taket kunde han konstatera att det var så blött att det bara var att riva bort och lägga nytt.

Länsförsäkringar har varit toppen och både rörmokare och snickare har prioriterat oss, så nytt golv och nya väggar är åter på plats. Nu håller Loe på att sätta kakel. Vi hade ju tänkt att renovera vårt vidriga badrum vid tillfälle, men det var förstås inte nu...

Under de här två veckorna har Neo som just återhämtat sig från sin förkylning hunnit få fyra nya tänder och tredagarsfeber, så det har varit gråt och tandagnisslan. Jag har avbokat nästa Stockholmsresa, får se om det går att åka ner till nästa gång. Jag har förstås inte fått något annat gjort än att rodda med läcka, badrumsinredning och en förtvivlad liten.

Min form har givetvis försämrats av allt som varit runt omkring nu, min plan att mest ligga i soffan och läsa mina kurser blev det ju inget med. Så sammandragningarna och förvärkarna är tillbaka och jag kan nu även säga hej till bäckensmärta. Hoppas att det går tillbaka så snart det blivit lugn i stugan igen.

Nåja, det är som det är och vi kommer i alla fall få ett nytt fint badrum innan nya bebisen kommer. Men just nu känner jag mig mest bara fattig och eländig.

Pseudotvilling

Jag har just lärt mig att syskon kallas pseudotvillingar om det är mindre än 1,5 år mellan dem. Jag hoppades på tvillingar först, men efter jag hade lidit mig igenom amning var jag väldigt tacksam över att det inte blev som jag hoppades först... Pseudotvillingar räcker:)

Jaha, det var så här kul det vara att vara förkyld med förkylt barn...

...då vet jag det och behöver aldrig mer prova det igen.

Jösses Amalia vad tiden gå fort och långsamt. I går åkte jag och Loe in till stan utan barn och hund för första gången eftersom mina föräldrar är här och hjälper till med barnvaktandet. Vi gjorde ett tillväxtultraljud för att se att Ville var ok och allt såg bra ut. Jag är ytterligare ett steg närmre att bestämt mig för att försöka föda naturligt.

Neo och jag blev förkylda efter vår senaste snabbvisit i STHLM. Jag börjar känna mig frisk om än lite medtagen, men lillen är fortfarande lite krasslig. Det är alltså hans första förkylning och första gången han varit sjuk. Det har varit ungefär lika roligt som jag hade förväntat mig. Jag som just börjat vackla lite i dagisfrågan har nu gått tillbaka till min utgångsidé om att jag vill ha honom hemma även när nya bebisen kommit om det går. Det enda som kan vara värre än att vara sjuk hemma med sjukt barn måste ju vara att vara sjuk hemma med flera sjuka barn. Nej tack, helst inte.

Jag kan inte fatta att det bara är två månader kvar tills vi har en liten till här. Det är ju helt galet. Jag har så mycket jag vill fixa och bli klar med innan han kommer ut. Fast jag får nog ta det imorgon. Efter den här veckan behöver jag nog mest bara få sova lite granna...

Värkmotstånd

Varje dag är jag så tacksam över att jag har en så bra graviditet den här gången, men som sagt är jag oroad av sammandragningarna och förvärkarna. Så nu försöker vi planera lite klokt här så att vi inte ska behöva vara oroliga. Vi har bett mina föräldrar komma upp nästnästa vecka och hjälpa till med Neo då Loe åter är borta på kurs och sedan jobbar hela helgen.

Jag känner mig lite fånig att be om hjälp, för jag mår ju bra. Men tänk om värkarna skulle fortsätta eskalera, jag har ju blivit varnad och vet om att jag måste ta det lite lugnare. Jag får väl känna mig lite fånig, det är ju som sagt inte mig utan min lille inneboende som jag måste tänka på. Lille Ville<3

Planering är a och o

Vi ska åka ner till huvudstaden allihop på en kort liten familjeutflykt och den här gången ska det baske mej bli urtrevligt och stressfritt.
Jag tror att hemligheten för att uppnå detta är att planera och hålla planen. Spontanitet och infall är döden för vad som skulle bli en trevlig familjeutflykt. Sov och matrutiner måste hållas utan undantag både för småpojkar och höggravida, annars kommer bakslaget inom kort.
Det låter kanske både enkelt och lite tråkigt, men det har visat sig vara ganska svårt att inte spontant ryckas iväg när vi kommit ner till stan. Tråkigt blir det när höggravid och lillpojke inte får sova tillräckligt, blir överstimulerade och uttröttade av att släpas med på diverse spontana event.
Vi får se om det går den här gången. Hoppas det, annars får pojkarna inte följa med nästa gång, särskilt inte den store.

Morgonmys

Varje dag börjar med en brasa och kaffe. Så himla mysigt. Jag älskar soluppgångarna här också.
Från fönstret i vardis

Barnprogram

Sedan i fredags har vi lagt om Neos sömn till en lur om dagen. Det fungerar bra och jag har dessutom kommit på ett sätt för mig att få spejsa ut i soffan en stund fast att han är vaken. Lösningen är barnprogram. Klockan fem stannar Neo framför TVn, hänförd och jag får en stund i soffan och stirra in i brasan.

När det är riktigt spännande gäller det att stå nära TVn

Halsbränna!

Jag har dragits med halsbränna flera veckor men i natt nådde halsbrännan oanade nivåer. Jag kunde inte ligga ner utan var tvungen att försöka sitta upp och sova. Det gick sådär för prinsessan på ärten. Jag hade halsbränna med Neo också, egentligen var det både värre och det började tidigare också. Fast i natt var helt grotesk. Hoppas jag slipper det igen. Jag ska tänka på att äta mindre portion och mindre fett på kvällen. I dag har inte varit någon höjdare, jag har haft ont i magen och ryggen och varit trött förstås. Jag hade planerat massa saker i dag som förstås inte blev av och jag anstränger mig att inte känna mig lat med hänvisning till föregående inlägg, men det är svårt. Jag vill ju hinna med så mycket innan Ville kommer...

För övrigt säger myten att mycket halsbränna under graviditeten förebådar om ett barn med mycket hår. Det ska ha med östrogenhalt att göra. Det stämde med Neo, snart får vi se om det stämmer med Ville också.

Fy skäms på oss

Idag var jag på kontroll hos barnmorskan och tydligen är det inte alls bra att ha den typen av värk jag har haft de senaste veckorna. Enligt min BM är det alldeles för tidigt och jag minns att det var först i slutet när jag väntade Neo som jag hade liknande värk. Japp, helt självförvållat genom för hög belastning. Jag behöver kanske inte understryka hur idiotiska båda jag och Loe känner oss. Nu har det ju tack och lov inte hänt något och dessutom såg allt helt ok ut nu, så det är lugnt.

Men ändå. Så dumt. Jag har varit helt förbi av utmattning, ont i rygg och bäcken och sedan de här förvärkarna. Vad gjorde jag? Jo, jag bet ihop. Vad gjorde Loe? Jo, han körde på med sitt. Vi hade väl kunnat lösa det på något annat sätt? Det var inte för min skull som jag borde sagt ifrån, utan för det lilla barnet som växer i min mage. Han behöver ju vara kvar där ett tag till och min kropp måste orka med. Hu, jag skäms.

På banan igen

Gud så skönt. Tre veckor av tröttaste tröttheten är till ände. Loe är klar med sin kurs och har en ledig helg. Det blir inte alltid som man planerat och de senaste veckorna har varit väldigt långt från min antistressfilosofi som bland annat innehöll planen slippa bära och lyfta gubblas hela dagarna för att så långt som möjligt undvika rygg- och bäckenproblematiken den här graviditeten. Helt ensam med småkillarna under lång tid och utan avlastning fick jag givetvis jätteont i ryggen och bäckenet, vilket naturligtvis lett till stress (vill inte hamna i foglossningshelvetet igen) och usel nattsömn som i sin tur inte direkt lett till att jag omfamnat dagarna leende...

Jag hade en snygg grandfinale på de här intensiva veckorna med en blixtvisit ner till Stockholm igen. Tog bilen till Östersund med småkillarna torsdag eftermiddag, lämnade över dem till Loe när han slutat och ålade mej ned i tågsätet och var åksjuk hela vägen (jag vet ingen annan som blir åksjuk på tåg. Vilken mes jag är.). Väl i Stockholm snodde jag helt oförskämt Lindas och hennes pojkväns säng, men sov ändå bara sådär eftersom ryggen och bäckenet värkte. Dagen därpå var jag och shoppade och jag hade tänkt till den här gången för att undvika rush i stan och t-centralen. Och det var riktigt trevligt. Sedan var jag ute på universitetet och klarade av ännu ett seminarium och träffade min handledare. Också det kändes bra. Under dagen började dessutom mina rygg och bäckensmärtor avta och försvinna. På kvällen gick jag och Linda på någon riktigt skum teaterperfomance om Harlequinromaner (som jag förövrigt uppskattar mer nu i efterhand och så fort någon är lite tråkig lägger jag bara på en voiceover i mitt huvud med harlequintext och så blir allt mycket roligare igen).
Tidigt i svinottan vaknade jag och lyxade till det med taxi till Bromma och första morgonflyget hem där Loe mötte mig och lämnade över småkillarna eftersom och han stack iväg för att göra sina slutprov på brandkåren.

Svintrött men nöjd börjar vi rulla hemåt och jag tänker för mig själv att det gick lite för smidigt med tanke på hur trötta och vimsiga vi varit den senaste veckan. Och när jag tänkt en stund så minns jag att jag lämnade min husnyckel till Loe innan jag åkte till stockholm eftersom han glömt sin. Så det var bara att vända om och försöka få fatt på nyckeln. För er som inte vet, så är det inte alltid en picnic att köra tio mil med en 14månaders, inte ens om man inte är höggravid och övertrött, så jag var inte jätteglad när jag åkte in till brandstationen i stan igen. Jag fick i alla fall tag på nyckeln. Svalde hårt och börjar köra ut ur stan igen. Jag kom till första rondellen. Där stannar bilen och det gick inte starta den. Jag ringde Loe som fick ringa försäkringsbolag och bärgare medan jag bärgar barn och hundar. Jag stod ju ganska uselt placerad där i rondellen, men vad att göra? Jag flyttar inte en minibuss i det skicket jag är i vid det här laget. Innan jag lämnade brottsplatsen tänkte jag att det är bäst att jag hoppar in och provar att starta den en gång till. Tur det, för den här gången gick bilen igång. Underbart.

Och kanske förstod lillpojken att det inte var läge att gnälla, utan han satt snällt och hummade för sig själv hela vägen hem. Hemma hade Loe riggat en brasa och det fanns mat att värma på, vi tog en siesta och några timmar senare var även Loe hemma.

Och nu är vi tillbaka på ursprungsplanen och nu ska jag unna mig en siesta. Me like

Stress, tåg och kärlek

Som sagt upplevde jag min snabbvisit i STHLM tokhektisk. Jag tyckte att jag hade en hyffsad planering för att slippa stressa. Men kontrasten att komma från lilla byn till stora stan är omvälvande. När man är nere så kort tid är det svårt att tuna om sig till citymentalitet och inte ta in alla människor man möter. Det resulterar givetvis i att man är överstimulerad och har brusljud i skallen innan man kommit bort från tågstationen.

När jag i går runt lunch sjönk ner i sätet för att åka hem igen igår var jag helt slut med en huvudvärk som aldrig förr och mådde så illa. Dessutom hade jag fått en plats motsatt färdriktningen och det gjorde inte illamåendet bättre direkt. Och om någon nu tror att folk beter sig ens något sådär förstående eller hänsynsfullt mot en höggravid kvinna så får ni tänka om. I Sverige är vi nämligen så jämställda att alltid låtsas att gravida inte är gravida och ska behandlas som alla andra, det vill säga oartigt och med armbågarna. Jag försökte få behålla platsen bredvid mig för mig själv för att kunna få breda ut mig och sitta lite mindre obekvämt, men det kunde jag ju fetglömma. Det var givetvis någon kärring som var tvungen att sätta sig bredvid mig även om jag förklarade läget och det fanns andra lediga säten. Jag blev tvungen att ställa mig upp, klarade inte av att sitta inträngd, mådde som sagt pyton. När konduktören kom sa jag att jag inte mådde bra och frågade om de hade någon vilokupé eller något där jag kunde få lägga mig. Då blev det fart på kärringarna som nyss varit så ogina, de kunde så gärna flytta på sig, jag kunde få hela fyrsätet för mig själv och ojojo och stackars mej och de visste minsann hur det kunde vara. Men i stället visade konduktören mig till en lugn plats i 1a klass där det var så mycket softare och jag överlevde resan hem...

Mina älsklingar mötte mig på stationen och även om jag mådde sjukt illa resten av kvällen var jag ändå så himla lycklig. Älsklingen hade städat hela huset, till och med putsat alla fönster och lagat en fantastisk middag. Ingen kan ha känt sig mer älskad eller efterlängtad och jag är förstås övertygad om att jag har den finaste familjen i hela världen.

Home sweet home

Om det var najs att åka ner till stockholm över ett par alldeles för hektiska timmar, var det en miljard gånger najsare att komma hem igen. Jag förstår fortfarande varför inte alla vill bo i Norrland...

Jag och Goli har varit ute på en liten promenad och det är alltid uppfriskande så det känns bättre nu. Det är så vackert här uppe och nu har det kommit snö på fjällen. Korna verkar mindre nöjda med kylan och råmar missnöjt

Snart blir det indisk mat:)

Inför förlossningen

Vi har varit på två samtal på sjukhuset inför förlossningen. Först fick jag gå igenom journalen med läkaren på avdelningen och han berättade om hur de jobbar på Östersundssjukhus och jämförde med vad han vet om Danderyd där jag födde sist. Han tyckte att jag utifrån vad han kunde se på journalen kunde våga mig på att försöka föda naturligt. Det var ganska förvirrande att ha samtalet som faktiskt öppnade upp för att jag kan försöka föda, jag hade ställt in mig på planerat snitt.

Sedan dess har jag träffat en barnmorska på förlossningen och vi gick återigen journalen och prataprataprata och det har känts riktigt terapeutiskt att få älta igenom det eftersom jag är rädd för att det ska bli ett likadant trauma som sist. Det kunde hon ju faktiskt på rak arm lova att det inte blir, si sådär två förlossningar per dygn bäddar för en helt annan vård.

Status nu är att jag fortfarande är rädd för att det ska bli som sist, men det känns bättre och jag ska tillbaka på ett nytt ultraljud om ca en månad för att jag ska få se att Ville där inne är ok och fit for fight om det blir en lång sådan igen och om allt verkar bra och om jag mår bra så kommer jag försöka föda utan snitt. Och utan någon skitepidural.

100 dagar kvar...

...och det vore verkligen hög tid för att dra ner på tempot. Tyvärr får det vänta ett par veckor till. I går när Loe var nere på sitt extraknäck och rev av ännu ett svinpass satt jag länge och stirrade ner i vår späckade kalender och undrade vad jag kunde ta bort och kom fram till att jag varken kunde ta bort eller flytta någonting just nu. Så nu får jag bara dra ner pannbenet och bita ihop tre veckor till. Om tre veckor är Loes brandmanskurs klar och förhoppningsvis isoleringen av källaren också. Jag har några blixtvisiter ner till stockholm det kommande veckorna och just nu är jag så trött att jag som annars hatar själva resemomentet bara längtar efter att sätta mig på tåget och ha JAGtid.

I natt hoppas jag att Ville sover på natten, för hur urmysigt det än är att han ligger och sparkar och fäktar där inne behöver jag verkligen få sova!

Lilla varulven

Det har fungerat med nattsömn hela tiden sedan jag slutade amma, med ett månatligt undantag och det är fullmånenätterna. Hittills har det inte slagit fel. Någon gång kring fullmånenatten vaknar han och gråter förtvivlat (eller ylar kanske man ska säga) tills han får en välling.

Vintershopping

Neo fick ett vinterbidrag av mormor och morfar till vinterkläder och vi var inne i stan och köpte ett ordentligt underställ. Sedan tittade vi in på woolpower och de hade förstås superfina kvalitetsgrejjer men väl stora och väldigt dyra. Nu tyckte nog Neo att vi skulle kosta på honom så han kräktes på västen som vi avfärdat och Hepp! så hade vi inget val. Hoppas han inte tar till så fula knep i fortsättningen:p

Möbellös och mindre problem

Nu har vi gjort något så dramatiskt som att flytta ner nästan alla stolar och pallar i källaren. Neo är så snabb och duktig på att flytta möbler för att klättra upp på bord och bänkar. Jag pallar inte att vara högst någon centimeter ifrån honom på helspänn för att fånga upp när han helt utan rädsla kastar sig ner från möblerna. Vi får helt enkelt ha det lite minimalistiskt tills Neos självbevarelsedrift är i fas med hans fysik.

Jag hinner inte med

I går efter ett blöjbyte sprang Neo i förväg in i vardagsrummet medan jag tvättade händerna. När jag kom ut dit några sekunder senare satt han mitt på matbordet. Vilken chock. Det är inte direkt så att man får någon förvarning innan ett nytt utvecklingssteg är på gång. Men jag upplever att han är lite för långt fram i sina klätterskills, han är ju knappt 13 månader. Sedan en vecka klättrar han på allt. Utan en tillstymmelse till konsekvenstänkande förstås.

Politik är kul

Den roligaste valaffischen i byn är helt klart en bright sosse som säger "mindre grupper i förskolan!". Han har inte riktigt förstått avflyttningsbyarnas dilemma känns det som.

Man vänjer sig ganska fort

Sedan vi flyttade in här har vi inte haft varmvatten. Eller i alla fall inte så där att det bara är att vrida på kranen. För att få varmvatten får man antingen elda i vedpannan eller dra på elpatronerna till värmesystemet. Båda innebär en ganska lång omväg via det vattenburna värmesystemet i huset. Vi har under lång tid utvärderat hur vi ska sköta uppvärmningen av huset och vatten. Om några veckor får vi äntligen in en varmvattenberedare här eftersom att det lutar åt att vi tack vare isoleringsjobbet vi gjort och kommer att göra innan vintern klarar oss med kassetten och luftvärmepumpen.

Det som fascinerar mig är hur vi så fort och utan några större bekymmer har vande oss att inte ha varmvatten för jämnan. Jag kom att tänka på det när vi var på sjukan och det bara var att vrida på kranen - och voila!- varmvatten. Jag tyckte att det var dölyxigt. Jag kommer nog vänja mig lika fort, eller fortare med att ha varmvatten igen. Men tills dess stör det mig inte att Neo får ta ett baljbad på uppkokt vatten i köket. Det är tom lite praktiskt eftersom att golvet blir tvättat på samma gång.

Getingallergi

I torsdags åkte vi in till stan för Loe skulle påbörja behandling mot getingallergi. Man kan väl säga att han hittills tagit lite väl lätt på den. Ett stick och om han inte snabbt får motgift så är han rökt, men då adrenalinsprutorna och kortisonet som han måste ha omedelbart efter stick och innan sjukhus behandling kostar hela 500 kronor har han dragit sig för att skaffa det med förklaringen att det så sällan blir att han använder det innan det går ut. SNACKA OM DUMSNÅL I KVADRAT. Efter seriöst snack om saken tog han tag i det och det visade sig att det går att behandla getingallergi med hjälp av en lång vaccinationskur. Först med en 15 veckors behandling med sprutor var vecka, sedan varannan, sedan mer sällan. Hur lång tid beror på patienten. Upp till fem år är inte ovanligt.

Vi trodde att behandlingen skulle vara över på en halvtimme. Vi hade fått inbjudan till ett event med föreläsningar om mathantverk en bit norr om stan som vi tänkte dyka in lite sent till. Men så blev det inte. Loe fick en allergisk reaktion på den pyttemängden av giftet, så det blev värsta pådraget med adrenalin, kortison och allt möjligt och sedan blev han inlagd. Det kändes ju ganska snopet. Han blev väl om händertagen om nerdrogad och nerbäddad för att vakna upp pigg och kortisonstärkt dagen efter.

Tack och lov har man en helt annan människosyn i den här delen av Sverige och personalen fixade en madrass för mej och Neo, så vi slapp att köra 19 mil fram och tillbaka. Ännu schysstare var att en av syrrorna tog med sej Goliat hem, så jag slapp att våndas över hundvaktproblemet.

Att dela säng med Neo var definitivt ett tvivelaktigt nöje. Han vaknade runt ett och upptäckte att han låg bredvid sin mamma och blev jätteglad och tyckte att vi kunde passa på att leka. När jag efter ungefär en timme lyckats få honom att somna om kom han in i väderkvarnsfasen och till hälften vaken och halvt i sömnen höll på att veva runt, klättra över mig, klättra ner till mina fötter, sätta sig upp och stupa med huvudet först in i väggen och så vidare. Jag hade varit så proaktiv som jag bara kunnat eftersom att jag vet hur han härjar när han sover. Men även om jag lagt ned madrassen på golvet, byggt in oss i ett hörn och lagt filtar och kuddar runt om så var det inte direkt någon vilsam natt för mig.

När vi lämnade sjukhuset såg det nog ut som att det var jag som varit med om något, inte Loe...

Nu får vi vänta på besked om hur behandlingen ska gå vidare. Om den nu ska det. Med tanke på hur tokallergisk Loe är vore det ju skönt om han kunde få behandlingen om det så tar tio år. Å andra sidan kan man ju förstå att man inte är jättepepp på att framkalla en repris på torsdagens drama. Tydligen har de under 20 år här hittills aldrig behövt avbryta getingallergibehandling. Hoppas att detta inte blir första fallet.

Bara att piffa

Vi var lite för ivriga med att slipa så spacklet var inte tillräckligt torrt och det ledde såklart till att vi var tvungna att göra om och rätt. Men nu är det fasiken färdigmålat och färdigspacklat. Nu är det småfix och piffande kvar att göra. Men det kan man ju leva med. Är det något jag inte vill leva med så är det slipdamm i mitt kök och smulor i sängen.

Kotlettfrilla

Loe hittade igår äntligen en frisör som hade tid för honom på drop in (gör inte folk annat än att klippa sig här???). Jag och småkillarna väntade utanför i solen. Innan Loe gick in frågade han hur jag tyckte han skulle klippa sig och jag flinade kotlettfrilla och ryckte på axlarna. Fem minuter senare står Loes frisör på andra sidan gatan och ropar till mig på bred Norrländska "VAD ÄR EN KOTLETTFRILLA???" Haha, så himla roligt.

Tummen ner.

Jag var hos sjukgymnasten igår igen med min jädra tumme som aldrig blir bra. Nu har jag haft problem med den i över ett år. Först carpaltunnelsyndrom som sedan övergick i seninflammation till fraktur, tillbaka till inflammation i övre tummusklen. Så nu går jag här med den där jobbiga skenan igen och ska ha den i tre till fyra veckor och "vila" tummen (det går inte jättebra förstås). Sedan ska jag börja om med nya övningar för tummen. Det börjar minst sagt bli tjatigt det här och det är tråkigt att vara så klen i tummen och handen. Jag vill ju vara stark ju!

Loe är inte mamma längre

I går under den långa resan hem från stan verkade det som att det började gå upp för Neo att jag är "mamma" och Loe är "pappa". Vi har hittills fått nöja oss med att heta "mamma" båda två. Men i bilen på vägen hem (vi sitter alla tre i framsätet i minibussen) pekade han på Loe och sa "pappa" och sedan på mig och sa "mamma".

Ora et labora

Vi håller på att slipa och spackla det sista i köket och hallen. I morgon är det sista slipningen och det känns skönt. Det där dammet är verkligen hemskt. När det sista är slipat imorgon är det bara lite målning kvar, sedan får det vara nog med fix med kök och hall. För nu...

Där åkte de första bissingarna

Vi börjar varje morgon med välling i sängen för samtliga. Kaffe med mjölk för oss och en flaska för Neo. Sedan låter vi honom springa runt i sovrummet tills vi alla är redo att möta en ny dag. Vi har barnsäkrat sovrummet ganska bra. Vi har till och med byt ut sängen mot en fet madrass som vi har direkt på golvet för att undvika "ramla-ur-möbler-olyckor". Men vad hjälper det om man är Neo Vilde. I morse gjorde han någon slags skev piruett och ramlade in i brudkistan och slog ut halva vänstra framtanden, en bit av den högra och fick ett jack i gommen.

Vi fick direkt hjälp hos tandlakaren som sa att det inte såg ut att blivit några skador på anlagen, att man inte gör något åt tänderna - det ska ju ändå komma nya och att vi ska hålla koll på att de inte blir missfärgade.

Men stackars lilla gulliga gubblas, han som hade en så perfekt tandrad. Nu ser han ut som en riktig buspojke och är dömd att göra det tills skolåldern.

Helgen får gå fort om den vill

Älsklingen jobbar omänskligt långa pass på vägkrogen i byn på helgerna, passet som går under benämningen "svinpasset". Bra med pengarna, men trist att han är borta hela dagen förstås. Vi brukar tycka att veckorna går fort och att det är skönt när det äntligen är söndagskväll.

Goliat Gosedjur

Det är väl i och för sig inte heller jättelätt för Neo att skilja på alla små djuren och det är klart att Goliat är mysigast.

Småkillarna

Relationen mellan småkillarna är inte helt problemfri. Neo älskar hunden och vill dra i honom och krama honom hårt. Goliat älskar inte att bli dragen i eller att bli kramad hårt. Så Goliat morrar ofta sitt gulliga lilla varningsmorr till Neo. Det tycker Neo är jätteroligt och morrar tillbaka. Då blir Goliat förnärmad och går iväg. Det tycker Neo är jättekul, leka kull liksom. Så han springer givetvis efter med armarna upp i luften och skrattar högt. Då springer Goliat till mig för att jag ska försvara honom från hårda bebisnypor, vilket jag gör. Och så där kan det hålla på rätt länge. Jag behöver kanske inte förtydliga att jag verkligen längtar till att Neo förstår att Goliat inte är lika road av leken som han själv.

Men de har sina fina stunder ihop. Just nu sitter de och äter tunnbrödsrullar med lax. Neo tycker det är hur kul som helst att dela med sig av sin mat till Goliat. Det är väldigt gulligt och det visar att Neo trots allt har ett hum om hur han kan vinna Goliats hjärta.

Jag vill sova bra!

Jag trodde jag skulle sova som en stock i natt, jag var så himla trött hela dagen.

Men först och främst hittade jag ingen riktigt bekväm position. Jag vill ligga på rygg men barnmorskan säger att det förvärrar mitt låga blodtryck. Sedan känner jag mig så varm och fötterna är jättevarma. Allt känns obekvämt. Lakanen, kuddarna, mina andetag. Allt känns i vägen mellan mig och sömnen. Och den där jädra halsbrännan...
När jag till slut somnar plöjer jag mardröm efter mardröm. Jag blir jagad av en björn, sedan vaknar jag svettig. Nästa dröm springer Neo runt med en såg tills jag vaknar. Sedan drömmer jag att jag får betala 299 kronor för ett paket tuggummi men inte får köpa SLbiljett, så jag plankar, blir givetvis upptäckt och måste springa från kontrollanterna. Sedan vaknar jag svettig. Somnar om, gör ett nytt försök med lokaltrafiken och drömmer att nästa station är Danmark, fast jag bara skulle till Fridhemsplan och så vaknar jag igen skärrad och förvirrad. Så där håller det på hela nätterna. Inte undra på att jag är trött på dagen!

Så här var det hela förra graviditeten. Jag hoppas verkligen att jag slipper den här gången. Vi får se. Det här var tredje jobbiga natten. Hoppas att det var den sista.

Efter vår morgonpromenad tog jag en liten lur och känner mig helt ok igen. Bra det. I morse var jag lite väl delikat, jag blev väldigt arg på mitt sportlinne som inte räckte över hela magen. Det kändes som ett ganska barnsligt utspel av mej...

Fina Neo

Jag tycker det är helt fantastiskt att ha en liten familj och min lille prins Neo är så himla underbar. Hitintills har det gått så mycket lättare och varit så mycket roligare att vara mamma än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag fattar veckopressordet "babylycka" numer, för det är helt klart en alldeles speciell lycka.

Halvvägs!!!

Jag är megatrött idag. Hittills har jag sovit bra under den här graviditeten, men de två sista nätterna har jag sovit oroligt och varit så himla varm. Jag har haft ganska mycket halsbränna de senaste dagarna och jag har fortfarande lågt blodtryck. I går var jag helt yr i huvudet, det kändes som att jag var berusad och mådde illa. Men det känns bättre med det idag.

Jag är redan halvvägs i graviditeten. Det känns fantastiskt. Bortsett från ovannämnda svackor mår jag bra. Jag kan känna mig lite trött i höfterna och tendens till kramp i vaderna, men det är inget som är besvärligt. Magen är helt klart mycket större än när jag väntade Neo och jag känner hur Ville härjar runt där inne. Det gick känna sparkar utifrån redan i vecka 16. Jag har gått upp ungefär 3 kilo sedan start och det känns helt ok.

Jag våndas verkligen över förlossningen, vet inte om jag vågar försöka igen. Jag vill helst föda naturligt men vill absolut inte ha alla komplikationer och efterföljande infektioner som kan tillstöta om det blir akut snitt igen. Jag ska försöka att inte tänka på det nu. Jag gör en Scarlett och tänker på det i morgon.

Alalelalela

Neos senaste trick är att markera när han har ätit klart genom att sjunga "alelalelalela". Undrar var han får allt i från. Himla kul ålder det här, man vet aldrig vad nästa upptåg är.

Praming

Vi bor alldeles bredvid skidstadion. Den är preppad med fin asfalt för att skidåkarna ska kunna träna på rullskidor när det är barmark. Men på sommaren då skidgymnasisterna har sommarlov är det aldrig någon där. Förutom jag, Neo och jycken. Det är verkligen helt perfekt för oss, det är riktigt kuperat, så man får ett bra träningspass, det är mitt i skogen så det är inga problem att ha jycken lös och precis där jag bor. Lucky me!

Väggen igen

Den bortrivna väggen är tillbaka, spackling och målning så är den som förr igen. Ja, eller en decimeter kortare. Perfektion tar tid;) Loe har fått reglat upp och lagt golvgips för garderoben och övergången mellan kök och hall. Får se om golvet kommer på plats idag med.

Neo har med mig i släptåg besökt alla närmsta grannar (jag vet inte vad han ser i alla grannarnas trädgårdar som vår saknar?). Men det är helt ok, vi har trevliga grannar åt alla håll:)

Alla borde ha en företagscoach

Vi har träffat vår företagscoach idag. Alla borde ha en företagscoach. Eller något liknade. Alla kan behöva någon som ser jätteintresserad ut när man babblar på om planer, budget, rena fantasier eller tråkig byråkrati och tycker man är jätteduktig för vart framsteg man gör eller inte gör.

Men vi gör små framsteg. Idag fick vi också in registrering på vårt hus för livsmedelsförvaring.

Väggen vi rev för mycket av är tillbaka till hälften i alla fall. Det finns en ganska stor sannolikhet att vi får lägga på en dag eller två i vår tidsplanering. Men det kan vi kosta på oss.

Barnvagnsparkering

Garderoben som vi rev ut igår var bara en kvadrat, men hålet efter det förändrade verkligen karaktären på hallen. Det är som sagt läskigt att ta ner väggar för ibland ser det inte ut som man tänkt sig. Valven blev toppen att ta bort, det var vi hundra på innan också, men väggen mellan hallen och köket blev för kort. Sisådär 40 cm "förstörde" allt. Så idag ska Loe bygga upp samma vägg igen. Å andra sidan slipper vi flytta elen, så i slutänden är det tidsmässigt på ett ut. Så har man blivit lite visare förstås.

Garderoben före...

och efter... Neo gillar barnvagnsparkeringen och verkar tycka att vi kan strunta i fix och fog

Chopchop!

La just upp gadgeten i med nedräkning till beräknad nedkomst för Ville. Det är ju snart ju! 148 dagar. Mycket att få ordning på innan dess. Jag tänker inte lura mig själv att tro att det kommer bli mycket gjort med två små killar... Vi får nog lägga på ett kol här nu. Eller sänka ambitionen.

Det är i alla fall minst sagt väldigt mysigt att vi får boa den här gången. Sist höll vi ju bara på att flytta hela tiden.

Läskigt att se vad som finns när väggarna inte finns

Loe håller på för fullt att riva väggar nu. Helt klart läskigt, man vet inte exakt hur det blir. Det är schysst med öppna planlösningar men man vill ju inte att det ska se för gympahalligt. Det kanske i och för sig inte är något man behöver frukta i vårt lilla hus.

För att få in en dubbelbarnvagn var det enda alternativet att ta bort garderoben. Vi hade redan målat och fixat den, vi hade inga planer på att riva den på en gång. Men som sagt det blir kärvt med stor barnvagn annars. Dessutom är det ju så att här uppe i Norden spenderas faktiskt en hel del tid i hallen med av- och påklädning, så det är najs med ett funktionellt och stort utrymme.

Neo tycker det är lite brötigt hemma just nu

Hörnskydd

Vi har försökt att säkra upp här så att Neo ska kunna härja runt fritt och upptäcka världen utan massa "Nej" och "Akta". Bland annat har vi satt fast små roliga händer från IKEA på bordskanterna och vassa hörn. Neo tyckte också de var roliga och det tog honom inte många mikrosekunder att plocka bort alla. Nu har vi dock vunnit. Vi har klistrat fast dem med trälim och de kommer nog sitta där tills Neo börjar skolan...

En regnig dag

Regn och rusk till trots gick vi en ordentlig runda efter vi hade postat ansökan. Nu är vi alla mycket piggare. Det är ganska trist att sitta inne med admin en hel dag. Det märks på Neo också att han tycker det är trist.

Loe är rätt missnöjd med sina regnkläder från Lundhags som faktiskt blir blöta. Mitt NorthFacekit står däremot pall längelänge och det gör Neos gallonset också. Tyvärr måste jag nog införskaffa nya byxor snart eftersom de börjar bli lite trånga i midjan.

Imorgon ska vi börja riva valven i köket och vardagsrummet så att rummen blir mer integrerade och att värmen från kassetten och värmepumpen flödar bättre här på övervåningen. Vi ska också riva den stora garderoben i hallen så vi får plats med barnvagn och kläder utan att trängas. Det blir en del att spackla och måla. Vi ska lägga likadant golv som det vi har i köket, fast små plattor på barnvagnsparkeringsplatsen. Vi tror att det ska ta ungefär en vecka. Jag hoppas det.

Nu ska vi avnjuta en gratäng med corn och feta, till det ska jag prova ett alkoholfritt vitt vin från Torres, Natureo. Får se om det är ok. Jag provade ett rött alkoholfritt vin förra veckan och det smakade druvsaft helt enkelt…

Yeeeeiy! (3)

Äntligen har jag klistrat igen ansökan om stöd från jordbruksverket. Skönt! Jag var rätt less vid det här laget och har funderat på om det var mödan lönt. Men nu när jag är klar med det har jag kommit fram till att det var det. Om inte ekonomiskt (jag vet ju inte ens om jag får en krona), så i alla fall för att jag har grejjat med den ett tag och stött och blött saker fram och tillbaka och det är bra. Nu ska jag promenera ner till brevlådan. Känns bra!

Lillpöjkens skatter

Neo fick en liten traktor av grannarna i födelsedagspresent. Den och hans egna spegelbild är utan tvivel det som roar honom mest just nu. Livsnjutare som han är kombinerar han gärna dessa tu.

In treatment

På lördagar jobbar älsklingen ett långpass mellan 11 och 21-22 på vägsyltan här nere. I ett par veckor under graviditeten var de dagarna jobbiga eftersom jag var toktrött och hulkade mig igenom blöjbytena. Men nu är det rätt soft istället. Hur mycket jag än älskar att var med Loe så är det rätt skönt att vara i från varandra lite och längta.

Softlördagar som den idag börjar med att vi efter morgonmys går kyrkslingan innan Loe åker till jobbet kl 11, samma tid som Neo sover sin förmiddagslur. Då har jag lite tid och spejsa ut. När Neo vaknar leker vi ett tag och äter lunch runt två. Efter den tar vi en promenad ner till Loes jobb och tar en fika med honom. Klockan fyra är vi hemma igen och Jag lägger Neo för hans eftermiddagslur. Sedan kommer dagens höjdpunkt (jag lyckades ställa in vår nya plattTV idag:))ett gäng avsnitt av "In treatment", en dramaserie om en psykolog och hans patienter. Det är en skön bekräftelse för mig att jag gjorde helt rätt att hoppa av psykologprogrammet... Sedan är det lek igen fram tills bebismiddagen är serverad klockan sju. Sedan är det lek tills det är dags för Neo att sova för natten. För det mesta hinner Loe tyvärr inte komma hem innan Neo har somnat, men hejhå, Neo är ju söt att kolla på när han sover också.

Snabb, snabbare, diskad

Neo är så rackarns snabb. Efter middagen hittade han ett ögonblick då alla tittade bort och sprang in på badrummet och diskade sin tallrik i toalettstolen. Mycket kreativt:) Nu ligger han och sovar djupt efter ytterligare en dag fylld med bravader.
Om man lortar ner sig tillräckligt mycket vinner man ett bad
Och appropå det undrar jag hur de som har skrivit "Solsidan" gjorde sin reseach när det gäller tvåbarnsmamman Mickan. Det går inte ha vita kläder,vara ren och nymejkad och ha barn. Jag kanske inte var döproper innan heller, men nu är jag lortig jämt! Hmm, Mickan kanske är en utomjording. Bra, serien behöver en twist.

Bola

Idag kom min fina lilla bola, en liten kula med en pingla i som bebisen i magen ska kunna höra. Lite svårt för Ville eftersom hans storebror vill ha den i munnen mest hela tiden.

Yeeeeiy! (2)

Nu är alla budgetar och jämställdhetsplaner klara. Då fattas bara en ritning och råvarudeklaration. I den här pappersvändan. Det är galet mycket pappersarbete. Hoppas vi inte ledsnar.

Fångdress för bebisar

Neo fick den här hemmagjorda dressen med randiga flodhästar i födelsedagspresent av sin farmor. Om det hade funnits bebisfängelse hade man nog velat ha den här dressen. Han ser så himla rolig och gullig ut.

Loe kom just hem från fystestet och det hade gått bra (och han kom i tid), trots konkurrentens lömska tilltag. Så då är det utbildningen nästa!

Run, baby run

Loe åkte just i väg till för att göra sista testet för en pooltjänst som brandman här i byn. Lite snöpligt var det, den andre sökande erbjöd sig så sent som igår kväll att stanna här och plocka upp Loe (vi bor på vägen). Men han glömde det (allvarligt???), så Loe fick kasta sig i bilen och bränna iväg och kommer garanterat sent. Tur att Loe i princip är helt inkapabel att bli stressad och testet kommer nog i alla fall gå bra, på det förra hade han "idealvärden", vilket han med all rätt mår ganska bra av:)

Frösö Zoo

Jag har aldrig varit någon stor fan av djurparker, men hela världen är ju annorlunda sedan jag fick barn och vi hade jättekul på Frösöns lilla djurpark. Neo älskar djur och var mycket intresserad, förutom av björnarna och älgen - sådana har vi ju på bakgården;)



På vägen från zoo stötte vi på en liten förrymd och stressad fjällräv. Friheten var nog inte så bra som den verkade från buren...

Magen 18+1

Nu är jag i vecka 19, eller 18+1 tror jag man säger. Jag mår bra, lite moody ibland och har lågt blodtryck, men det är ju inte farligt bara dramatiskt. Min enda craving har varit citronvatten och tunnbröd. Bra craving som har hjälpt mot illamående. Blodvärden och sånt är på topp och tröttheten är inte lika frekvent längre. Jag har gått upp ett par- tre kilo. Jag började på 5 kilo över vikten jag hade innan jag väntade Neo, hade helt enkelt inte hunnit gå ner allt efter honom. Med Neo hade jag gått upp 15 kilo såhär dags i graviditeten! Haha, så himla knäppt att det är så annorlunda.

Nu ska jag ta ut hunden och Neo sedan bär det av mot djurparken:)

Ville

Jag var så nervös innan vi skulle på ultraljudet att jag vaknade klockan fem på morgonen, så jag var ganska spattig när det väl var dags. Men allt såg bra ut, tack och lov. Jag tror att den här gången kände jag mig mest bara så lättad att det var rätt antal armar och ben och sådant eftersom jag undrat om man kan komma så här lätt undan med en graviditet.

Jag har fått förklarat för mig att det är så här de allra flesta har det när de väntar barn och att det inte behöver betyda att väsentliga organ saknas. Det finns alltså oftast ingen relation mellan hur man mår som gravid och hur barnet mår. Men jag är fortfarande lite nervös ändå. Jag jämför ju såklart allt med hur det var att vänta Neo (han mådde bra, jag mådde piss) Jag hoppas att allt är bra med lille Ville och att jag slutar nojja.

Storhogna

Idag har vi väl inte direkt fått några stordåd uträttade direkt. Vi var upp och vandrade på Storhogna en sväng, men lite väl många tunga moln hängde över oss, så vi gick inte så långt. Idag lät vi Neo gå lite själv och han var så söt och nyfiken i den lite kluriga terrängen.


Vi har äntligen haft sotaren på besök som har fixat med kamin och panna. Imorgon ska vi måla eldstaden en sista gång innan vi ska åka till djurparken. Sedan blir det premiäreldning på kvällen. Mysigt!

Jycken som gillar svalkande bad

Så länge vi bodde på en ö nära ekvatorn vägrade Goliat gå ut i vattnet och ännu mindre simma. Men nu här i kallaste norden kastar han sig ut i vattnet utan fruktan.

Gravid utan att märka det!

När jag väntade Neo hörde jag talas om någon som varit gravid i flera månader utan att märka det och jag konstaterade att det inte var något som kunde hända mig som fick dras med gravidkrämpor från vecka ett. Lustig nog var det just vad som hände den här gången...
När jag slutade amma Neo ville jag vänta med att börja med p-piller tills jag kände att mitt fortplantningssystem var tillbaka till det normala igen. Tills dess tyckte jag det var helt ok att lite på säkra perioder. Med facit i hand rekommenderar jag det absolut inte till någon som inte vill gå från gravid till amma till gravid igen. Där gick jag och väntade på att systemet skulle komma i gång utan att ana att det var nog så i gång!

Jag fick lite odefinierbara smärtor i buken och jag började misstänka någon matintolerans. Så jag började experimentera med lite olika kosthållning och kom fram till att jag helt plötsligt inte klarade av laktos. Men även när jag uteslöt laktos fortsatte magen bete sig konstigt och svällde upp. Så jag fick en tid hos läkaren för att påbörja en utredning. Dagen innan jag hade min tid gjorde jag ett graviditetstest. Egentligen bara för att det låg ett i badrumsskåpet och eftersom man alltid får frågan om man är gravid när man behöver läkarvård. Till min stora förvåning så visade stickan ett fett plustecken. Jag vet inte hur länge jag stod och stirrade på det där tecknet innan jag ropade på Loe.
Vi räknade och kom fram till att jag kanske till och med var i vecka 8. Jag ringde och bokade om mitt läkarbesök till ett barnmorskebesök. Snart tyckte jag att magen började se ut som en gravidkula. Men eftersom hade hört att det var normalt att magen blev stor tidigt med andra barnet så reagerade jag inte så mycket. När vi kom iväg på inskrivning hos barnmorskan trodde vi att jag var i vecka 9. Vi fick något av en chock när hon sa att jag var minst 14 veckor gången. Och hon hade rätt. I fredags var vi på rutin ultraljudet och fick besked om att huvudet var 4 cm, fötterna och lårbenen 2,3 cm och att med hjälp av de måtten kunde man beräkna förlossningen till den femte januari 2011.

Jag känner mig fortfarande lite paff över graviditeten och nästan lite orolig eftersom jag mår så bra. Jag har mått lite illa, varit lite trött och har lågt blodtryck. Men det är ju helt ok. Förra graviditeten mådde jag ju pissdåligt varje sekund av dygnet. Helt otroligt att det kan vara så olika! Nu förstår jag vad folk menade när de sa saker som att jag skulle njuta av min graviditet eller passa på att göra saker. Förra gången kändes det ju inte så kul att höra den kommentaren eftersom jag mådde så dåligt att jag bara ville ligga med huvudet i toaletten och kräkas och gråta. Jag hade alltid lust att svara att det skulle jag göra om vederbörande som kläckte kommentaren kunde njuta av en matförgiftning. Men nu har jag lärt mig att man uppenbarligen kan må bra under en graviditet. Så bra att man knappt märker vad som är på gång.

Välkommen till min mage lille Ville:)

Ettåringen

I fredags fyllde Neo ett år. Det är verkligen en helt fantastisk utvecklinghastighet första året. Från rosa orörlig liten räka som bara sa "lälälälälä" och ammade, sov eller fyllde blöjan till den här fina lilla pojken som springer runt med sin lilla traktor i högsta hugg och pratar massa bebisspråk (dendenden, titta, mamamamama, brumbrum), vinkar, äter samma mat som oss och visar uttryck för massa olika känslor. Jag tycker det här är så mycket roligare.
Nykläckt sovandes på pappa
Ett år och alltid full rulle

Yeeeeiy!

Jag har haft lite ågren över affärsplanen och ansökan om företagsstöd till Jordbruksverket för vårt lilla bärförädlingsföretag som vi tänker bygga upp. Det har känts ganska overkill att göra en nitisk och korrekt affärsplan och massa budgetar för vårt lilla familjeprojekt. Samtidigt tycker jag givetvis inte att det är konstigt eller fel att man ska ha en bunt med formalia för att kunna bevilja eller avslå ansökan om stöd. Nu är jag hur som helst nästan klar, bortsett från att jag måste infoga något om jämställdhetsplan och hur jag arbetar med integration. Som sagt vissa delar känns lite mycket i vårt lilla familjeföretag... Jag har sparat vissa delar av resultatbudgeten också eftersom den blir så mycket "hitte-på" i den här fasen. Neo var så söt och applåderade när jag satt här och jublade över att vara klar med den här biten. En bebisapplåd kände jag mig välförtjänt av:)

Kyrkspåret

Vi hade egentligen lust att åka till fjällen och vandra idag, men samtidigt är vi lite för ivriga att få upp hyllorna i köket och få undan lite admin så vi nöjde oss med kyrkspåret. Kyrkspåret är en slinga på en relativt otrafikerad väg som från tar oss drygt en timma. Mer om man stannar och pratar med bönderna. Trots att vi har bott här typ ett halvår och knatat den där slingan massor med varv har jag fortfarande inte tröttnat på den eftersom den alltid ser olika ut. Årstiderna är en sak som jag efter åren på Teneriffa verkligen uppskattar. Sommar och sol varje dag känns faktiskt rätt ovarierat efter några år...

Min nya blogg!

Tänkte jag skulle skriva om mitt liv med mina fyra killar. Mina älsklingar är Loe min pojkvän sedan två år, vår son Neo som just fyllt ett och vår minipinscher Goliat och sist men inte minst pojken i magen som går under arbetsnamnet Ville och beräknas komma någon gång kring årsskiftet. Jag vill gärna kunna berätta för småkillarna hur vi hade det när de var små och vilket format kan vara bättre?