Som sagt upplevde jag min snabbvisit i STHLM tokhektisk. Jag tyckte att jag hade en hyffsad planering för att slippa stressa. Men kontrasten att komma från lilla byn till stora stan är omvälvande. När man är nere så kort tid är det svårt att tuna om sig till citymentalitet och inte ta in alla människor man möter. Det resulterar givetvis i att man är överstimulerad och har brusljud i skallen innan man kommit bort från tågstationen.
När jag i går runt lunch sjönk ner i sätet för att åka hem igen igår var jag helt slut med en huvudvärk som aldrig förr och mådde så illa. Dessutom hade jag fått en plats motsatt färdriktningen och det gjorde inte illamåendet bättre direkt. Och om någon nu tror att folk beter sig ens något sådär förstående eller hänsynsfullt mot en höggravid kvinna så får ni tänka om. I Sverige är vi nämligen så jämställda att alltid låtsas att gravida inte är gravida och ska behandlas som alla andra, det vill säga oartigt och med armbågarna. Jag försökte få behålla platsen bredvid mig för mig själv för att kunna få breda ut mig och sitta lite mindre obekvämt, men det kunde jag ju fetglömma. Det var givetvis någon kärring som var tvungen att sätta sig bredvid mig även om jag förklarade läget och det fanns andra lediga säten. Jag blev tvungen att ställa mig upp, klarade inte av att sitta inträngd, mådde som sagt pyton. När konduktören kom sa jag att jag inte mådde bra och frågade om de hade någon vilokupé eller något där jag kunde få lägga mig. Då blev det fart på kärringarna som nyss varit så ogina, de kunde så gärna flytta på sig, jag kunde få hela fyrsätet för mig själv och ojojo och stackars mej och de visste minsann hur det kunde vara. Men i stället visade konduktören mig till en lugn plats i 1a klass där det var så mycket softare och jag överlevde resan hem...
Mina älsklingar mötte mig på stationen och även om jag mådde sjukt illa resten av kvällen var jag ändå så himla lycklig. Älsklingen hade städat hela huset, till och med putsat alla fönster och lagat en fantastisk middag. Ingen kan ha känt sig mer älskad eller efterlängtad och jag är förstås övertygad om att jag har den finaste familjen i hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar