Värkmotstånd

Varje dag är jag så tacksam över att jag har en så bra graviditet den här gången, men som sagt är jag oroad av sammandragningarna och förvärkarna. Så nu försöker vi planera lite klokt här så att vi inte ska behöva vara oroliga. Vi har bett mina föräldrar komma upp nästnästa vecka och hjälpa till med Neo då Loe åter är borta på kurs och sedan jobbar hela helgen.

Jag känner mig lite fånig att be om hjälp, för jag mår ju bra. Men tänk om värkarna skulle fortsätta eskalera, jag har ju blivit varnad och vet om att jag måste ta det lite lugnare. Jag får väl känna mig lite fånig, det är ju som sagt inte mig utan min lille inneboende som jag måste tänka på. Lille Ville<3

Planering är a och o

Vi ska åka ner till huvudstaden allihop på en kort liten familjeutflykt och den här gången ska det baske mej bli urtrevligt och stressfritt.
Jag tror att hemligheten för att uppnå detta är att planera och hålla planen. Spontanitet och infall är döden för vad som skulle bli en trevlig familjeutflykt. Sov och matrutiner måste hållas utan undantag både för småpojkar och höggravida, annars kommer bakslaget inom kort.
Det låter kanske både enkelt och lite tråkigt, men det har visat sig vara ganska svårt att inte spontant ryckas iväg när vi kommit ner till stan. Tråkigt blir det när höggravid och lillpojke inte får sova tillräckligt, blir överstimulerade och uttröttade av att släpas med på diverse spontana event.
Vi får se om det går den här gången. Hoppas det, annars får pojkarna inte följa med nästa gång, särskilt inte den store.

Morgonmys

Varje dag börjar med en brasa och kaffe. Så himla mysigt. Jag älskar soluppgångarna här också.
Från fönstret i vardis

Barnprogram

Sedan i fredags har vi lagt om Neos sömn till en lur om dagen. Det fungerar bra och jag har dessutom kommit på ett sätt för mig att få spejsa ut i soffan en stund fast att han är vaken. Lösningen är barnprogram. Klockan fem stannar Neo framför TVn, hänförd och jag får en stund i soffan och stirra in i brasan.

När det är riktigt spännande gäller det att stå nära TVn

Halsbränna!

Jag har dragits med halsbränna flera veckor men i natt nådde halsbrännan oanade nivåer. Jag kunde inte ligga ner utan var tvungen att försöka sitta upp och sova. Det gick sådär för prinsessan på ärten. Jag hade halsbränna med Neo också, egentligen var det både värre och det började tidigare också. Fast i natt var helt grotesk. Hoppas jag slipper det igen. Jag ska tänka på att äta mindre portion och mindre fett på kvällen. I dag har inte varit någon höjdare, jag har haft ont i magen och ryggen och varit trött förstås. Jag hade planerat massa saker i dag som förstås inte blev av och jag anstränger mig att inte känna mig lat med hänvisning till föregående inlägg, men det är svårt. Jag vill ju hinna med så mycket innan Ville kommer...

För övrigt säger myten att mycket halsbränna under graviditeten förebådar om ett barn med mycket hår. Det ska ha med östrogenhalt att göra. Det stämde med Neo, snart får vi se om det stämmer med Ville också.

Fy skäms på oss

Idag var jag på kontroll hos barnmorskan och tydligen är det inte alls bra att ha den typen av värk jag har haft de senaste veckorna. Enligt min BM är det alldeles för tidigt och jag minns att det var först i slutet när jag väntade Neo som jag hade liknande värk. Japp, helt självförvållat genom för hög belastning. Jag behöver kanske inte understryka hur idiotiska båda jag och Loe känner oss. Nu har det ju tack och lov inte hänt något och dessutom såg allt helt ok ut nu, så det är lugnt.

Men ändå. Så dumt. Jag har varit helt förbi av utmattning, ont i rygg och bäcken och sedan de här förvärkarna. Vad gjorde jag? Jo, jag bet ihop. Vad gjorde Loe? Jo, han körde på med sitt. Vi hade väl kunnat lösa det på något annat sätt? Det var inte för min skull som jag borde sagt ifrån, utan för det lilla barnet som växer i min mage. Han behöver ju vara kvar där ett tag till och min kropp måste orka med. Hu, jag skäms.

På banan igen

Gud så skönt. Tre veckor av tröttaste tröttheten är till ände. Loe är klar med sin kurs och har en ledig helg. Det blir inte alltid som man planerat och de senaste veckorna har varit väldigt långt från min antistressfilosofi som bland annat innehöll planen slippa bära och lyfta gubblas hela dagarna för att så långt som möjligt undvika rygg- och bäckenproblematiken den här graviditeten. Helt ensam med småkillarna under lång tid och utan avlastning fick jag givetvis jätteont i ryggen och bäckenet, vilket naturligtvis lett till stress (vill inte hamna i foglossningshelvetet igen) och usel nattsömn som i sin tur inte direkt lett till att jag omfamnat dagarna leende...

Jag hade en snygg grandfinale på de här intensiva veckorna med en blixtvisit ner till Stockholm igen. Tog bilen till Östersund med småkillarna torsdag eftermiddag, lämnade över dem till Loe när han slutat och ålade mej ned i tågsätet och var åksjuk hela vägen (jag vet ingen annan som blir åksjuk på tåg. Vilken mes jag är.). Väl i Stockholm snodde jag helt oförskämt Lindas och hennes pojkväns säng, men sov ändå bara sådär eftersom ryggen och bäckenet värkte. Dagen därpå var jag och shoppade och jag hade tänkt till den här gången för att undvika rush i stan och t-centralen. Och det var riktigt trevligt. Sedan var jag ute på universitetet och klarade av ännu ett seminarium och träffade min handledare. Också det kändes bra. Under dagen började dessutom mina rygg och bäckensmärtor avta och försvinna. På kvällen gick jag och Linda på någon riktigt skum teaterperfomance om Harlequinromaner (som jag förövrigt uppskattar mer nu i efterhand och så fort någon är lite tråkig lägger jag bara på en voiceover i mitt huvud med harlequintext och så blir allt mycket roligare igen).
Tidigt i svinottan vaknade jag och lyxade till det med taxi till Bromma och första morgonflyget hem där Loe mötte mig och lämnade över småkillarna eftersom och han stack iväg för att göra sina slutprov på brandkåren.

Svintrött men nöjd börjar vi rulla hemåt och jag tänker för mig själv att det gick lite för smidigt med tanke på hur trötta och vimsiga vi varit den senaste veckan. Och när jag tänkt en stund så minns jag att jag lämnade min husnyckel till Loe innan jag åkte till stockholm eftersom han glömt sin. Så det var bara att vända om och försöka få fatt på nyckeln. För er som inte vet, så är det inte alltid en picnic att köra tio mil med en 14månaders, inte ens om man inte är höggravid och övertrött, så jag var inte jätteglad när jag åkte in till brandstationen i stan igen. Jag fick i alla fall tag på nyckeln. Svalde hårt och börjar köra ut ur stan igen. Jag kom till första rondellen. Där stannar bilen och det gick inte starta den. Jag ringde Loe som fick ringa försäkringsbolag och bärgare medan jag bärgar barn och hundar. Jag stod ju ganska uselt placerad där i rondellen, men vad att göra? Jag flyttar inte en minibuss i det skicket jag är i vid det här laget. Innan jag lämnade brottsplatsen tänkte jag att det är bäst att jag hoppar in och provar att starta den en gång till. Tur det, för den här gången gick bilen igång. Underbart.

Och kanske förstod lillpojken att det inte var läge att gnälla, utan han satt snällt och hummade för sig själv hela vägen hem. Hemma hade Loe riggat en brasa och det fanns mat att värma på, vi tog en siesta och några timmar senare var även Loe hemma.

Och nu är vi tillbaka på ursprungsplanen och nu ska jag unna mig en siesta. Me like

Stress, tåg och kärlek

Som sagt upplevde jag min snabbvisit i STHLM tokhektisk. Jag tyckte att jag hade en hyffsad planering för att slippa stressa. Men kontrasten att komma från lilla byn till stora stan är omvälvande. När man är nere så kort tid är det svårt att tuna om sig till citymentalitet och inte ta in alla människor man möter. Det resulterar givetvis i att man är överstimulerad och har brusljud i skallen innan man kommit bort från tågstationen.

När jag i går runt lunch sjönk ner i sätet för att åka hem igen igår var jag helt slut med en huvudvärk som aldrig förr och mådde så illa. Dessutom hade jag fått en plats motsatt färdriktningen och det gjorde inte illamåendet bättre direkt. Och om någon nu tror att folk beter sig ens något sådär förstående eller hänsynsfullt mot en höggravid kvinna så får ni tänka om. I Sverige är vi nämligen så jämställda att alltid låtsas att gravida inte är gravida och ska behandlas som alla andra, det vill säga oartigt och med armbågarna. Jag försökte få behålla platsen bredvid mig för mig själv för att kunna få breda ut mig och sitta lite mindre obekvämt, men det kunde jag ju fetglömma. Det var givetvis någon kärring som var tvungen att sätta sig bredvid mig även om jag förklarade läget och det fanns andra lediga säten. Jag blev tvungen att ställa mig upp, klarade inte av att sitta inträngd, mådde som sagt pyton. När konduktören kom sa jag att jag inte mådde bra och frågade om de hade någon vilokupé eller något där jag kunde få lägga mig. Då blev det fart på kärringarna som nyss varit så ogina, de kunde så gärna flytta på sig, jag kunde få hela fyrsätet för mig själv och ojojo och stackars mej och de visste minsann hur det kunde vara. Men i stället visade konduktören mig till en lugn plats i 1a klass där det var så mycket softare och jag överlevde resan hem...

Mina älsklingar mötte mig på stationen och även om jag mådde sjukt illa resten av kvällen var jag ändå så himla lycklig. Älsklingen hade städat hela huset, till och med putsat alla fönster och lagat en fantastisk middag. Ingen kan ha känt sig mer älskad eller efterlängtad och jag är förstås övertygad om att jag har den finaste familjen i hela världen.

Home sweet home

Om det var najs att åka ner till stockholm över ett par alldeles för hektiska timmar, var det en miljard gånger najsare att komma hem igen. Jag förstår fortfarande varför inte alla vill bo i Norrland...