Gud så skönt. Tre veckor av tröttaste tröttheten är till ände. Loe är klar med sin kurs och har en ledig helg. Det blir inte alltid som man planerat och de senaste veckorna har varit väldigt långt från min antistressfilosofi som bland annat innehöll planen slippa bära och lyfta gubblas hela dagarna för att så långt som möjligt undvika rygg- och bäckenproblematiken den här graviditeten. Helt ensam med småkillarna under lång tid och utan avlastning fick jag givetvis jätteont i ryggen och bäckenet, vilket naturligtvis lett till stress (vill inte hamna i foglossningshelvetet igen) och usel nattsömn som i sin tur inte direkt lett till att jag omfamnat dagarna leende...
Jag hade en snygg grandfinale på de här intensiva veckorna med en blixtvisit ner till Stockholm igen. Tog bilen till Östersund med småkillarna torsdag eftermiddag, lämnade över dem till Loe när han slutat och ålade mej ned i tågsätet och var åksjuk hela vägen (jag vet ingen annan som blir åksjuk på tåg. Vilken mes jag är.). Väl i Stockholm snodde jag helt oförskämt Lindas och hennes pojkväns säng, men sov ändå bara sådär eftersom ryggen och bäckenet värkte. Dagen därpå var jag och shoppade och jag hade tänkt till den här gången för att undvika rush i stan och t-centralen. Och det var riktigt trevligt. Sedan var jag ute på universitetet och klarade av ännu ett seminarium och träffade min handledare. Också det kändes bra. Under dagen började dessutom mina rygg och bäckensmärtor avta och försvinna. På kvällen gick jag och Linda på någon riktigt skum teaterperfomance om Harlequinromaner (som jag förövrigt uppskattar mer nu i efterhand och så fort någon är lite tråkig lägger jag bara på en voiceover i mitt huvud med harlequintext och så blir allt mycket roligare igen).
Tidigt i svinottan vaknade jag och lyxade till det med taxi till Bromma och första morgonflyget hem där Loe mötte mig och lämnade över småkillarna eftersom och han stack iväg för att göra sina slutprov på brandkåren.
Svintrött men nöjd börjar vi rulla hemåt och jag tänker för mig själv att det gick lite för smidigt med tanke på hur trötta och vimsiga vi varit den senaste veckan. Och när jag tänkt en stund så minns jag att jag lämnade min husnyckel till Loe innan jag åkte till stockholm eftersom han glömt sin. Så det var bara att vända om och försöka få fatt på nyckeln. För er som inte vet, så är det inte alltid en picnic att köra tio mil med en 14månaders, inte ens om man inte är höggravid och övertrött, så jag var inte jätteglad när jag åkte in till brandstationen i stan igen. Jag fick i alla fall tag på nyckeln. Svalde hårt och börjar köra ut ur stan igen. Jag kom till första rondellen. Där stannar bilen och det gick inte starta den. Jag ringde Loe som fick ringa försäkringsbolag och bärgare medan jag bärgar barn och hundar. Jag stod ju ganska uselt placerad där i rondellen, men vad att göra? Jag flyttar inte en minibuss i det skicket jag är i vid det här laget. Innan jag lämnade brottsplatsen tänkte jag att det är bäst att jag hoppar in och provar att starta den en gång till. Tur det, för den här gången gick bilen igång. Underbart.
Och kanske förstod lillpojken att det inte var läge att gnälla, utan han satt snällt och hummade för sig själv hela vägen hem. Hemma hade Loe riggat en brasa och det fanns mat att värma på, vi tog en siesta och några timmar senare var även Loe hemma.
Och nu är vi tillbaka på ursprungsplanen och nu ska jag unna mig en siesta. Me like
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar