Jag var så nervös innan vi skulle på ultraljudet att jag vaknade klockan fem på morgonen, så jag var ganska spattig när det väl var dags. Men allt såg bra ut, tack och lov. Jag tror att den här gången kände jag mig mest bara så lättad att det var rätt antal armar och ben och sådant eftersom jag undrat om man kan komma så här lätt undan med en graviditet.
Jag har fått förklarat för mig att det är så här de allra flesta har det när de väntar barn och att det inte behöver betyda att väsentliga organ saknas. Det finns alltså oftast ingen relation mellan hur man mår som gravid och hur barnet mår. Men jag är fortfarande lite nervös ändå. Jag jämför ju såklart allt med hur det var att vänta Neo (han mådde bra, jag mådde piss) Jag hoppas att allt är bra med lille Ville och att jag slutar nojja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar