Getingallergi

I torsdags åkte vi in till stan för Loe skulle påbörja behandling mot getingallergi. Man kan väl säga att han hittills tagit lite väl lätt på den. Ett stick och om han inte snabbt får motgift så är han rökt, men då adrenalinsprutorna och kortisonet som han måste ha omedelbart efter stick och innan sjukhus behandling kostar hela 500 kronor har han dragit sig för att skaffa det med förklaringen att det så sällan blir att han använder det innan det går ut. SNACKA OM DUMSNÅL I KVADRAT. Efter seriöst snack om saken tog han tag i det och det visade sig att det går att behandla getingallergi med hjälp av en lång vaccinationskur. Först med en 15 veckors behandling med sprutor var vecka, sedan varannan, sedan mer sällan. Hur lång tid beror på patienten. Upp till fem år är inte ovanligt.

Vi trodde att behandlingen skulle vara över på en halvtimme. Vi hade fått inbjudan till ett event med föreläsningar om mathantverk en bit norr om stan som vi tänkte dyka in lite sent till. Men så blev det inte. Loe fick en allergisk reaktion på den pyttemängden av giftet, så det blev värsta pådraget med adrenalin, kortison och allt möjligt och sedan blev han inlagd. Det kändes ju ganska snopet. Han blev väl om händertagen om nerdrogad och nerbäddad för att vakna upp pigg och kortisonstärkt dagen efter.

Tack och lov har man en helt annan människosyn i den här delen av Sverige och personalen fixade en madrass för mej och Neo, så vi slapp att köra 19 mil fram och tillbaka. Ännu schysstare var att en av syrrorna tog med sej Goliat hem, så jag slapp att våndas över hundvaktproblemet.

Att dela säng med Neo var definitivt ett tvivelaktigt nöje. Han vaknade runt ett och upptäckte att han låg bredvid sin mamma och blev jätteglad och tyckte att vi kunde passa på att leka. När jag efter ungefär en timme lyckats få honom att somna om kom han in i väderkvarnsfasen och till hälften vaken och halvt i sömnen höll på att veva runt, klättra över mig, klättra ner till mina fötter, sätta sig upp och stupa med huvudet först in i väggen och så vidare. Jag hade varit så proaktiv som jag bara kunnat eftersom att jag vet hur han härjar när han sover. Men även om jag lagt ned madrassen på golvet, byggt in oss i ett hörn och lagt filtar och kuddar runt om så var det inte direkt någon vilsam natt för mig.

När vi lämnade sjukhuset såg det nog ut som att det var jag som varit med om något, inte Loe...

Nu får vi vänta på besked om hur behandlingen ska gå vidare. Om den nu ska det. Med tanke på hur tokallergisk Loe är vore det ju skönt om han kunde få behandlingen om det så tar tio år. Å andra sidan kan man ju förstå att man inte är jättepepp på att framkalla en repris på torsdagens drama. Tydligen har de under 20 år här hittills aldrig behövt avbryta getingallergibehandling. Hoppas att detta inte blir första fallet.