Lilla Norrlänning

Minus 15 grader bekommer inte den här lille mannen alls.

Gillar brasan!

Barnvagn?

Det här med att boa och shoppa som obligatorisk förberedelse inför förlossning är lite så där tycker jag. Man är väl aldrig så obeslutsam, vimsig och labil som när man är gravid. Eller det kanske bara är jag? Minsta lilla beslut är supersvårt tycker jag och jag ändrar mig tusen gånger. Ganska många beslut försöker jag skicka över på Loe som inte alls är nöjd med det, andra skickar jag på framtiden.

Som det här med barnvagn. Gubblas sitter aldrig i vagn, han går eller åker pulka så är det någon mening med syskonvagn egentligen? Kanske ska vi skjutsa runt Ville i Neos gamla skruttibangbangvagn? Men den är ju så risig och svårkörd... Fast jag vet inte ens om vi kommer kunna gå ut i början, det kanske blir en köldknäpp som förra året med minus 30 hela januari och februari. Och sedan drar vi förhoppningsvis till Spanien. Kanske bättre att köpa en där då? Eller? Suck. Jag tänker på det sen.

Craving

Igår åt vi svamp med teryiakysås. Har ätit det många gånger förut, men gudars vad orimligt gott det var nu. Väntar på att älsklingen ska komma hem från stan och hoppas han köpt flera kilo svamp. Jag vill aldrig äta något annat igen.

Små ting

I grannbyn finns en pytteliten badhall och eftersom vi fortfarande inte har dusch hemma så var det ju ett ypperligt tillfälle att ta sig dit. Vi har inte varit på badhus med Neo sedan babysim förra vintern. Det var succé. Även jag och Loe hade superkul. Det är så förundrande hur så små saker kan vara så roliga och spännande när man har lillkillen med sig.

Loe lägger klinkers på golvet i badrummet nu. Hoppas att det blir klart så att röris kan komma och sätta in toaletten i morgon. Det är ingen höjdare att springa för trapporna på natten för toalettbesöken som nu ökar i frekvens.

Vattenläcka

Jaha, joho. Det var väl inte helt oväntat om jag ska vara ärlig. Lite olägligt däremot. Men när kommer en vattenläcka lämpligt å andra sidan?

Vi hade röris här förraförra veckan för äntligen få in den mycket efterlängtade varmvattenberedaren och en snabb dusch hann jag med innan vattenläckan var ett faktum. Tydligen var duschavloppet felmonterat sedan 80-talet, men eftersom trycket i duschen varit så dåligt har det inte forsat över som nu när det blev lite tryck. När snickaren bröt upp golvet/taket kunde han konstatera att det var så blött att det bara var att riva bort och lägga nytt.

Länsförsäkringar har varit toppen och både rörmokare och snickare har prioriterat oss, så nytt golv och nya väggar är åter på plats. Nu håller Loe på att sätta kakel. Vi hade ju tänkt att renovera vårt vidriga badrum vid tillfälle, men det var förstås inte nu...

Under de här två veckorna har Neo som just återhämtat sig från sin förkylning hunnit få fyra nya tänder och tredagarsfeber, så det har varit gråt och tandagnisslan. Jag har avbokat nästa Stockholmsresa, får se om det går att åka ner till nästa gång. Jag har förstås inte fått något annat gjort än att rodda med läcka, badrumsinredning och en förtvivlad liten.

Min form har givetvis försämrats av allt som varit runt omkring nu, min plan att mest ligga i soffan och läsa mina kurser blev det ju inget med. Så sammandragningarna och förvärkarna är tillbaka och jag kan nu även säga hej till bäckensmärta. Hoppas att det går tillbaka så snart det blivit lugn i stugan igen.

Nåja, det är som det är och vi kommer i alla fall få ett nytt fint badrum innan nya bebisen kommer. Men just nu känner jag mig mest bara fattig och eländig.

Pseudotvilling

Jag har just lärt mig att syskon kallas pseudotvillingar om det är mindre än 1,5 år mellan dem. Jag hoppades på tvillingar först, men efter jag hade lidit mig igenom amning var jag väldigt tacksam över att det inte blev som jag hoppades först... Pseudotvillingar räcker:)

Jaha, det var så här kul det vara att vara förkyld med förkylt barn...

...då vet jag det och behöver aldrig mer prova det igen.

Jösses Amalia vad tiden gå fort och långsamt. I går åkte jag och Loe in till stan utan barn och hund för första gången eftersom mina föräldrar är här och hjälper till med barnvaktandet. Vi gjorde ett tillväxtultraljud för att se att Ville var ok och allt såg bra ut. Jag är ytterligare ett steg närmre att bestämt mig för att försöka föda naturligt.

Neo och jag blev förkylda efter vår senaste snabbvisit i STHLM. Jag börjar känna mig frisk om än lite medtagen, men lillen är fortfarande lite krasslig. Det är alltså hans första förkylning och första gången han varit sjuk. Det har varit ungefär lika roligt som jag hade förväntat mig. Jag som just börjat vackla lite i dagisfrågan har nu gått tillbaka till min utgångsidé om att jag vill ha honom hemma även när nya bebisen kommit om det går. Det enda som kan vara värre än att vara sjuk hemma med sjukt barn måste ju vara att vara sjuk hemma med flera sjuka barn. Nej tack, helst inte.

Jag kan inte fatta att det bara är två månader kvar tills vi har en liten till här. Det är ju helt galet. Jag har så mycket jag vill fixa och bli klar med innan han kommer ut. Fast jag får nog ta det imorgon. Efter den här veckan behöver jag nog mest bara få sova lite granna...

Värkmotstånd

Varje dag är jag så tacksam över att jag har en så bra graviditet den här gången, men som sagt är jag oroad av sammandragningarna och förvärkarna. Så nu försöker vi planera lite klokt här så att vi inte ska behöva vara oroliga. Vi har bett mina föräldrar komma upp nästnästa vecka och hjälpa till med Neo då Loe åter är borta på kurs och sedan jobbar hela helgen.

Jag känner mig lite fånig att be om hjälp, för jag mår ju bra. Men tänk om värkarna skulle fortsätta eskalera, jag har ju blivit varnad och vet om att jag måste ta det lite lugnare. Jag får väl känna mig lite fånig, det är ju som sagt inte mig utan min lille inneboende som jag måste tänka på. Lille Ville<3

Planering är a och o

Vi ska åka ner till huvudstaden allihop på en kort liten familjeutflykt och den här gången ska det baske mej bli urtrevligt och stressfritt.
Jag tror att hemligheten för att uppnå detta är att planera och hålla planen. Spontanitet och infall är döden för vad som skulle bli en trevlig familjeutflykt. Sov och matrutiner måste hållas utan undantag både för småpojkar och höggravida, annars kommer bakslaget inom kort.
Det låter kanske både enkelt och lite tråkigt, men det har visat sig vara ganska svårt att inte spontant ryckas iväg när vi kommit ner till stan. Tråkigt blir det när höggravid och lillpojke inte får sova tillräckligt, blir överstimulerade och uttröttade av att släpas med på diverse spontana event.
Vi får se om det går den här gången. Hoppas det, annars får pojkarna inte följa med nästa gång, särskilt inte den store.

Morgonmys

Varje dag börjar med en brasa och kaffe. Så himla mysigt. Jag älskar soluppgångarna här också.
Från fönstret i vardis

Barnprogram

Sedan i fredags har vi lagt om Neos sömn till en lur om dagen. Det fungerar bra och jag har dessutom kommit på ett sätt för mig att få spejsa ut i soffan en stund fast att han är vaken. Lösningen är barnprogram. Klockan fem stannar Neo framför TVn, hänförd och jag får en stund i soffan och stirra in i brasan.

När det är riktigt spännande gäller det att stå nära TVn

Halsbränna!

Jag har dragits med halsbränna flera veckor men i natt nådde halsbrännan oanade nivåer. Jag kunde inte ligga ner utan var tvungen att försöka sitta upp och sova. Det gick sådär för prinsessan på ärten. Jag hade halsbränna med Neo också, egentligen var det både värre och det började tidigare också. Fast i natt var helt grotesk. Hoppas jag slipper det igen. Jag ska tänka på att äta mindre portion och mindre fett på kvällen. I dag har inte varit någon höjdare, jag har haft ont i magen och ryggen och varit trött förstås. Jag hade planerat massa saker i dag som förstås inte blev av och jag anstränger mig att inte känna mig lat med hänvisning till föregående inlägg, men det är svårt. Jag vill ju hinna med så mycket innan Ville kommer...

För övrigt säger myten att mycket halsbränna under graviditeten förebådar om ett barn med mycket hår. Det ska ha med östrogenhalt att göra. Det stämde med Neo, snart får vi se om det stämmer med Ville också.

Fy skäms på oss

Idag var jag på kontroll hos barnmorskan och tydligen är det inte alls bra att ha den typen av värk jag har haft de senaste veckorna. Enligt min BM är det alldeles för tidigt och jag minns att det var först i slutet när jag väntade Neo som jag hade liknande värk. Japp, helt självförvållat genom för hög belastning. Jag behöver kanske inte understryka hur idiotiska båda jag och Loe känner oss. Nu har det ju tack och lov inte hänt något och dessutom såg allt helt ok ut nu, så det är lugnt.

Men ändå. Så dumt. Jag har varit helt förbi av utmattning, ont i rygg och bäcken och sedan de här förvärkarna. Vad gjorde jag? Jo, jag bet ihop. Vad gjorde Loe? Jo, han körde på med sitt. Vi hade väl kunnat lösa det på något annat sätt? Det var inte för min skull som jag borde sagt ifrån, utan för det lilla barnet som växer i min mage. Han behöver ju vara kvar där ett tag till och min kropp måste orka med. Hu, jag skäms.

På banan igen

Gud så skönt. Tre veckor av tröttaste tröttheten är till ände. Loe är klar med sin kurs och har en ledig helg. Det blir inte alltid som man planerat och de senaste veckorna har varit väldigt långt från min antistressfilosofi som bland annat innehöll planen slippa bära och lyfta gubblas hela dagarna för att så långt som möjligt undvika rygg- och bäckenproblematiken den här graviditeten. Helt ensam med småkillarna under lång tid och utan avlastning fick jag givetvis jätteont i ryggen och bäckenet, vilket naturligtvis lett till stress (vill inte hamna i foglossningshelvetet igen) och usel nattsömn som i sin tur inte direkt lett till att jag omfamnat dagarna leende...

Jag hade en snygg grandfinale på de här intensiva veckorna med en blixtvisit ner till Stockholm igen. Tog bilen till Östersund med småkillarna torsdag eftermiddag, lämnade över dem till Loe när han slutat och ålade mej ned i tågsätet och var åksjuk hela vägen (jag vet ingen annan som blir åksjuk på tåg. Vilken mes jag är.). Väl i Stockholm snodde jag helt oförskämt Lindas och hennes pojkväns säng, men sov ändå bara sådär eftersom ryggen och bäckenet värkte. Dagen därpå var jag och shoppade och jag hade tänkt till den här gången för att undvika rush i stan och t-centralen. Och det var riktigt trevligt. Sedan var jag ute på universitetet och klarade av ännu ett seminarium och träffade min handledare. Också det kändes bra. Under dagen började dessutom mina rygg och bäckensmärtor avta och försvinna. På kvällen gick jag och Linda på någon riktigt skum teaterperfomance om Harlequinromaner (som jag förövrigt uppskattar mer nu i efterhand och så fort någon är lite tråkig lägger jag bara på en voiceover i mitt huvud med harlequintext och så blir allt mycket roligare igen).
Tidigt i svinottan vaknade jag och lyxade till det med taxi till Bromma och första morgonflyget hem där Loe mötte mig och lämnade över småkillarna eftersom och han stack iväg för att göra sina slutprov på brandkåren.

Svintrött men nöjd börjar vi rulla hemåt och jag tänker för mig själv att det gick lite för smidigt med tanke på hur trötta och vimsiga vi varit den senaste veckan. Och när jag tänkt en stund så minns jag att jag lämnade min husnyckel till Loe innan jag åkte till stockholm eftersom han glömt sin. Så det var bara att vända om och försöka få fatt på nyckeln. För er som inte vet, så är det inte alltid en picnic att köra tio mil med en 14månaders, inte ens om man inte är höggravid och övertrött, så jag var inte jätteglad när jag åkte in till brandstationen i stan igen. Jag fick i alla fall tag på nyckeln. Svalde hårt och börjar köra ut ur stan igen. Jag kom till första rondellen. Där stannar bilen och det gick inte starta den. Jag ringde Loe som fick ringa försäkringsbolag och bärgare medan jag bärgar barn och hundar. Jag stod ju ganska uselt placerad där i rondellen, men vad att göra? Jag flyttar inte en minibuss i det skicket jag är i vid det här laget. Innan jag lämnade brottsplatsen tänkte jag att det är bäst att jag hoppar in och provar att starta den en gång till. Tur det, för den här gången gick bilen igång. Underbart.

Och kanske förstod lillpojken att det inte var läge att gnälla, utan han satt snällt och hummade för sig själv hela vägen hem. Hemma hade Loe riggat en brasa och det fanns mat att värma på, vi tog en siesta och några timmar senare var även Loe hemma.

Och nu är vi tillbaka på ursprungsplanen och nu ska jag unna mig en siesta. Me like

Stress, tåg och kärlek

Som sagt upplevde jag min snabbvisit i STHLM tokhektisk. Jag tyckte att jag hade en hyffsad planering för att slippa stressa. Men kontrasten att komma från lilla byn till stora stan är omvälvande. När man är nere så kort tid är det svårt att tuna om sig till citymentalitet och inte ta in alla människor man möter. Det resulterar givetvis i att man är överstimulerad och har brusljud i skallen innan man kommit bort från tågstationen.

När jag i går runt lunch sjönk ner i sätet för att åka hem igen igår var jag helt slut med en huvudvärk som aldrig förr och mådde så illa. Dessutom hade jag fått en plats motsatt färdriktningen och det gjorde inte illamåendet bättre direkt. Och om någon nu tror att folk beter sig ens något sådär förstående eller hänsynsfullt mot en höggravid kvinna så får ni tänka om. I Sverige är vi nämligen så jämställda att alltid låtsas att gravida inte är gravida och ska behandlas som alla andra, det vill säga oartigt och med armbågarna. Jag försökte få behålla platsen bredvid mig för mig själv för att kunna få breda ut mig och sitta lite mindre obekvämt, men det kunde jag ju fetglömma. Det var givetvis någon kärring som var tvungen att sätta sig bredvid mig även om jag förklarade läget och det fanns andra lediga säten. Jag blev tvungen att ställa mig upp, klarade inte av att sitta inträngd, mådde som sagt pyton. När konduktören kom sa jag att jag inte mådde bra och frågade om de hade någon vilokupé eller något där jag kunde få lägga mig. Då blev det fart på kärringarna som nyss varit så ogina, de kunde så gärna flytta på sig, jag kunde få hela fyrsätet för mig själv och ojojo och stackars mej och de visste minsann hur det kunde vara. Men i stället visade konduktören mig till en lugn plats i 1a klass där det var så mycket softare och jag överlevde resan hem...

Mina älsklingar mötte mig på stationen och även om jag mådde sjukt illa resten av kvällen var jag ändå så himla lycklig. Älsklingen hade städat hela huset, till och med putsat alla fönster och lagat en fantastisk middag. Ingen kan ha känt sig mer älskad eller efterlängtad och jag är förstås övertygad om att jag har den finaste familjen i hela världen.

Home sweet home

Om det var najs att åka ner till stockholm över ett par alldeles för hektiska timmar, var det en miljard gånger najsare att komma hem igen. Jag förstår fortfarande varför inte alla vill bo i Norrland...

Jag och Goli har varit ute på en liten promenad och det är alltid uppfriskande så det känns bättre nu. Det är så vackert här uppe och nu har det kommit snö på fjällen. Korna verkar mindre nöjda med kylan och råmar missnöjt

Snart blir det indisk mat:)

Inför förlossningen

Vi har varit på två samtal på sjukhuset inför förlossningen. Först fick jag gå igenom journalen med läkaren på avdelningen och han berättade om hur de jobbar på Östersundssjukhus och jämförde med vad han vet om Danderyd där jag födde sist. Han tyckte att jag utifrån vad han kunde se på journalen kunde våga mig på att försöka föda naturligt. Det var ganska förvirrande att ha samtalet som faktiskt öppnade upp för att jag kan försöka föda, jag hade ställt in mig på planerat snitt.

Sedan dess har jag träffat en barnmorska på förlossningen och vi gick återigen journalen och prataprataprata och det har känts riktigt terapeutiskt att få älta igenom det eftersom jag är rädd för att det ska bli ett likadant trauma som sist. Det kunde hon ju faktiskt på rak arm lova att det inte blir, si sådär två förlossningar per dygn bäddar för en helt annan vård.

Status nu är att jag fortfarande är rädd för att det ska bli som sist, men det känns bättre och jag ska tillbaka på ett nytt ultraljud om ca en månad för att jag ska få se att Ville där inne är ok och fit for fight om det blir en lång sådan igen och om allt verkar bra och om jag mår bra så kommer jag försöka föda utan snitt. Och utan någon skitepidural.

100 dagar kvar...

...och det vore verkligen hög tid för att dra ner på tempot. Tyvärr får det vänta ett par veckor till. I går när Loe var nere på sitt extraknäck och rev av ännu ett svinpass satt jag länge och stirrade ner i vår späckade kalender och undrade vad jag kunde ta bort och kom fram till att jag varken kunde ta bort eller flytta någonting just nu. Så nu får jag bara dra ner pannbenet och bita ihop tre veckor till. Om tre veckor är Loes brandmanskurs klar och förhoppningsvis isoleringen av källaren också. Jag har några blixtvisiter ner till stockholm det kommande veckorna och just nu är jag så trött att jag som annars hatar själva resemomentet bara längtar efter att sätta mig på tåget och ha JAGtid.

I natt hoppas jag att Ville sover på natten, för hur urmysigt det än är att han ligger och sparkar och fäktar där inne behöver jag verkligen få sova!